Det smärtar oss oerhört mycket att meddela er alla att vår underbara Jazza

inte längre finns bland oss

Jag har ju alltid sagt att ”hon kommer gå knall fall” och det var precis så som hände.

Jazza har ju haft en del juvertumörer en längre tid men de har vuxit långsamt och hon har inte varit störd av dessa. Förra helgen i Åstorp och på Malmö valp var det många som frågade hur det var med Jazza – Bara bra, svarade jag. Kanske möjligen hade hon haft lite ont i sitt ena bakben för hon hade svängt det under sig på ett konstigt sätt men på söndagskvällen gick hon precis som vanligt igen.

På måndagskvällen upptäckte jag en ny stor juvertumör, i storlek med en tennisboll och alldeles spänd. Den måste ha vuxit till snabbt för den fanns där inte när jag klippte håret mellan trampdynorna för tre veckor sedan. Genast kände man att snart går det inte längre.

På torsdagen upptäcker jag att tumören spruckit. Jazza är fortfarande precis lika pigg och glad som vanligt. På kvällen bestämmer vi oss och ringer och får en tid på Djursjukhuset i Malmö till som igår kl 15.00.

På plats utanför viftade hon på svansen till alla hon mötte, kissade in sitt revir och försökte tala en stökig blandrasvalp till rätta – precis så som bara Jazza kunde göra! Inne på Djursjukhuset gick det hela mycket fint och lugnt tillväga och Jazza somnade in så fint och lugnt.

Hon lever vidare via sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnbarn o s v....

TACK JAZZA FÖR 15 ½ UNDERBARA ÅR TILLSAMMANS!
VI KOMMER ALDRIG ATT GLÖMMA DIG – DU VAR EN ”ONCE IN A LIFETIME” HUND!

Anette & Ola, Martin, Patrik, Baron

(Nedan en text av Martin)

Vildändernas vildand har flugit till himlen

LPI SU(U)CH Kanadickens Cecilia Lind ”Jazza” somnade stilla in på Djursjukhuset i Malmö fredagen den 16 november 2007 med familjen vid sin sida.

Jag minns det fortfarande tydligt den dagen 1992 när mamma och pappa berättade att vi skulle köpa hund. Hur vi på en promenad i Bunkeflostrand, där vi då var nästan nyinflyttade, kom på namnet Jazza som från ingenstans. Det kändes liksom så rätt – precis som när vi hämtade vildändernas vildand. Mitt minne av det är nog aningen förskönat, som en blandning av Sunes sommar och Lassie, där vi stod med blomsterkransar i håret och Jazza som kommer skuttandes fram över en stor gräsmatta för att hoppa rakt i famnen på oss alla midsommaraftonen 1992.

Just det där sista känner alla som träffat Jazza säkert igen. Den otroliga glädjen och värmen hon höll för alla människor – ung som gammal. Och det var verkligen med flaggan i topp, 100 % in i det sista som hon viftade på svansen, och timmarna före satt och tiggde mat när jag åt lunch. Det var ytterligare en av hennes specialiteter. Ögon stora som på rådjur som riktigt borrade sig djupt i hjärtat på oss alla samtidigt som hon stampade med fötterna och liksom undrade när hon också skulle få smaka.

Jag vet hur pappa liknade Jazza och Baron som två röda torpeder som varje morgon rev upp gräsmattan till den grad att det bara fanns en utväg – att lägga ny matta minst en gång om året. Ja, maken till energiknippe får man leta efter! Duracell och fullkornsflingor i ett snyggt förpackat lyxpaket.

Det finns egentligen inget bra sätt att sammanfatta dessa 15 år vi haft förmånen att ha Jazza i familjen. Utmaningar, framgångar och lycka. En superkändis som vunnit nästan allt som går att vinna, tack vare sitt utseende och tack vare mammas fantastiska sätt att hantera Jazza och hennes egenskaper. För vem har inte någon gång stött på Jazza i ringen och fullkomligt bländats av hur hon stjäl hela showen i ett tempo ingen annan kan hålla, särskilt inte när hon får in det där gyllene steget och riktigt smittar av sig på alla som ser på.

Jazza har levt ett fullvärdigt liv, fyllt med kärlek och värme. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig, och vi har blivit av med en älskad familjemedlem, mamma, mormor, gammelmormor…

Vi kommer alla att sakna Jazza för hennes oerhörda glädje, svansen som alltid viftat glatt vid möten med människor, svansen som ljudligt bankat i elementen i köket här hemma…

Vi kommer att minnas Jazza för den hon var – en livskamrat, kompis, vän, snarare än ”bara” ett husdjur.

/ Martin Björgell

PS. Skriv gärna i gästboken eller skicka ett mail med Dina minnen av Jazza. Ring också gärna mamma som jag vet uppskattar allt stöd från vänner, bekanta och engagerade den tid som följer. Hon har blivit av med en av sina bästa vänner – och det bästa Ni kan göra är att visa att det finns många fler! Tack.